Thursday, May 15, 2008

Barnuppfostran? och respekt?

Barnes and Noble onsdagen den 14 Maj klockan 10:50.
Scen 1: Precis vid ingången. En kvinna står och tittar på nyutgivna pocketböcker i lugn och ro (Yours Truly), en äldre man står mitt emot och ägnar sig åt detsamma.
Lugnet råder över affären.
Scen 2: Typisk förortsmamma kommer in med två barn, en baby i barnvagn och en pojke på ca 4 år. Mamman är iklägg rosa Juicy Cotoure mysdräkt, håret är halvlångt och slingat, vita gympadojjor på fötterna, välsminkad och högljudd.
Pojken, liten och söt, springer snabbt, snabbt upp mot barnavdelningen. Yours Truly förstår att han säkert varit på BN många, många gånger förr i sitt unga liv.
Scen 3: Den lille pojken tappar sin nalle precis framför den äldre mannens fötter så att den äldre mannen får ta ett litet kliv över nallen. Den äldre mannen ler snällt mot pojken.
Scen 4: Juicy Coutore mamman stannar och fryser till is och ser iskallt på sin son.
-Jake,Jake...What are you doing? WHAT are you doing??? WHERE are your MANNERS? Young BOY!! What do you say to this gentleman?
Pojken tittar upp på den äldre mannen och säger:
-Cus'me
-Oh that is quite fine, säger den äldre mannen. No harm done what so ever.
-OH, but it IS, säger Juicy Coutoren, that is so wrong of HIM. Jake, I am so dissapointed in you. Your manners, you have got to ALWAYS use your manners. THIS is unexeptable behavior. Jake, what DO you say? Say it again. Say it!
-Cus'me
-JAKE, säger Juicy Coutoren, you are sorry for WHAT???? For what are you sorry?
Say it! Tell this nice man WHAT you are sorry for.
-Sorry for dropping my bear.
-Oh, but that is fine...
Juicy Coutoren tittar på mannen och säger:
-Sir, sir I am so sorry. Sometimes he's just in a zone. He is not supposed to be THAT RUDE.
-Oh but you see, I never found it rude...
-BUT it WAS! Have a nice day, sir...
-You too, ma'am.
Scen 4: Mannen och Yours Truly står kvar och tittar efter Juicy Coutoren och sonen som nu nästan kommit upp till barnavdelingen. Coutoren fortsätter att prata med pojken om MANNERS.
Mannen tar sina böcker, tittar på mig och säger:
-Now, that was scary.
Jag håller med. Vi skakar på våra huvuden, mannen går. Scenen bryts.

Jag vet att vi US-bloggare många gånger har prisat barnuppfostran här, prisat hur artiga alla barn är mot äldre. Respekt som märks och syns överallt.
Men när man ser sånt här undrar man om det inte gått en aning långt. Var går gränsen mellan hyfs och offentligt förnedrande?
Hur är denna "high strong" kontrollmänniska i Juicy Coutore outfit när ingen ser på? Hur behandlar hon sin pojke mellan hemmets fyra väggar? Hur är pappan?

Manners, manners...Det bankas in i babyn innan den ens kan prata. Man ska lära sig att "share" när man är 8 månader gammal. Om man slår till en liten kompis ska det genast bes om förlåtelse (och JA, det är ju BRA bara det sköts på rätt sätt). Men om det inte gör det? Om barnet själv möter brist på respekt från sina egna föräldrar, hur blir det då?

Läste en av mina favoritfrågespalter i Washington Post igår; En omgift äldre kvinna var rörande förälskad i sin man. Mannen hade två vuxna söner och flera barnbarn i varierande åldrar. Kvinnan som skrev beklagade sig att hon inte kunde komma över det faktum att barnbarnen OCH de vuxna sönerna kallade henne "by first name". Hon fann det totalt respektlöst och hutlöst. Att hon blev kallad vid förnman hindrade henne att knyta an till dessa barn.
OK, tycker en annan, är det inte lite väl galet att känna så? Sitter respekten i att bli kallas Mrs? Eller, att som den här kvinnan ville bli kallad, grandma? Hon skrev också att hon ju VET att hon inte är barnbarnens farmor. Det fanns redan en sådan på annat håll, och det fanns en mormor också. Dom två "grandma" platserna var redan upptagna.
Splatinnehavaren menade att det kanske var hos kvinnan själv problemet låg, att det var mer än att bara bli kallad vid förnamn som störde. Hon sa också att kvinnna borde vara glad över att dom träffade barnbarnen så ofta. Glad över att barnbarnen älskar sin farfar så mycket, och att dom även tycker om hans nya fru. Get over it.
Men hon höll faktiskt även med om att bli kallad vid förnamn ÄR respektlöst.

Så annorlunda det är mellan Sverige och USA. SÅ otroligt annorlunda.
Här kallar man ju samtliga lärare för Mr. och Mrs. Man kallar kompisars föräldrar för Mr. och Mrs.
Detta är något jag nog aldrig kommer att vänja mig vid, eller lära mig uppskatta och tolerara. Respekten sitter ju i något annat, inte sitter den i att kalla en äldre person Mrs.
Jag har sagt till Karolinas alla kompisar att kalla mig för Annika. Men ändå är det flera av dom som inte gör det, det blir Mrs. B---.
För mig känns det så märkligt att bli kallad Mrs. av en 11 åring.
Men det är så det är, och jag antar att det är JAG som måste lära om också. Verkligen måste. Det är ju normen här. Inte fel, bara annorlunda.

Sverige är säkert unikt i världen när det kommer till bristen på formalitet. Men är det inte ganska befriande, trots allt?
Vilken lärare skulle vilja bli kallad "Fru Gustavsson", eller vilken mamma skulle vilja att hennes barns kompisar kallade henne för "Fru Andersson"?

Annorlunda, se det är ett ord att lära sig---A-N-N-O-R-L-U-N-D-A!

Ha en finfin torsdag!

32 comments:

Saltistjejen said...

Å vilket bra inlägg Annika!
Och intressant! Men fy vilken hemsk mamma!!!! Jag blir helt förskräckt. Jag tycker att man måste sätta gränser, lära barn att visa respekt och vad som är rätt och fel. MEN man måste också lära barn att förstå att man är bara människa. Alla kan göra misstag, men även om man gör fel så är man älskad! Jag tycker personligen att det här "nygamla" som börjat komma (även i Sverige har jag hört) om skamvrår och skuld etc är sååååå fel!!!! Ge barnen de verktyg de behöver för att kunna hantera konflikter, be om förlåtelse, rätta till fel och misstag. Men straffa inte!!! Har aldrig förstått mig på det. Att förstå konsekvenser etc är ju så otroligt mycket viktigare än att att endast förstå att man gjort något "fel" och därför bli straffad för det. ett barn är faktiskt en männsika, en person, det med. Om än liten. Men man måste behandla ett barn med respekt, lyssna på det och inte förödmjuka det eller ge det onödiga skuldkänslor.

Och detta med titlar. jag ahr heller inte lärt mig detta än. Eller vant mig. Som tur var är din arbetsplats väldigt "icke-titlig". Vi kallar vår chef för förnamn, inte Dr... Själv tycker jag det är ytterst skumt varje gång någon kallar mig för Dr B!! Det är ju inte JAG!!!! Hahaha!
Tycker titlar (särksilt i privatlivet) skapar ett sådant avstånd. Gillar det inte alls. Det är något som jag känner som ett avståndstagande. Distansskapande. Hm, jag vill ju vara "du" med folk.
Hoppas du får en bra dag!!
Kram!!!

Marianne said...

Oj, oj, oj, vilken hemsk mamma. Jag förstår till att börja med inte vad pojken gjorde för fel, han tappade sin egen nalle. Han slog inte på farbrorn eller sprang rakt på honom eller ...

Men det är svårt det där. Var går gränserna? I Sverige tycker jag ofta att det är tvärtom, föräldrarna låter barnen härja fritt vilket leder till att de kommer att få problem som vuxna eftersom de inte har fått lära sig att ta hänsyn till andra människor. Det är bara jag, jag, jag som gäller. Och inte kan man säga till som utomstående heller, speciellt inte om man inte har egna barn, för då fattar man ingenting.

Men att lära sig visa hänsyn börjar ju med att man själv blir visad hänsyn och kärlek.

Och det där med titlar. Både här och i Turkiet använder man åtminstone förnamnen, så det lättar upp lite. Det blir inte Madam A utan Madam Marianne. Det i sin tur beror ju på att det där med efternamn är ganska nytt, i alla fall i Turkiet. Här vet jag inte riktigt. Men det är Mr Josef och Mr Hassan osv. Inte bara Josef och Hassan.

Som du säger, det är bara att vänja sig. Inte fel men annorlunda. Att man skulle kalla någon Mrs inom familjen däremot tycker jag låter väääldigt konstigt.

Två väldigt intressanta ämnen!

Hoppas du får en bra dag!

Antje said...

So true, Annika! Vilken hemsk scen. J och jag funderar allvarligt på att skaffa barn nu också och jag är så rädd att göra någonting fel, så kanske är det denna osäkerhet som leder till sådan överdrift. Jag vet inte, hoppas känslan om var gränserna bör ligga kommer naturligt när det väl är dags.

Din sista avsnitt har fått mig att bli lite eftertänksam med. Jag kommer ju från Tyskland, ett otroligt formellt land. Och i början när jag studerade i Sverige kunde jag bara inte få förnamnet på min professor över läpparna. Det kändes såååå respektlös, han var ju endå min PROF! Så jag försökte att undvika kalla honom det ena eller andra. För mig var det otroligt svårt att vänja mig till det informella sättet i Sverige. Så jag kan förstå din dotters kompisar som kallar dig för MRS B. Nu uppskattar jag informaliteten förvisso, fast jag kan inte skriva affärsmässiga brev på Tyska längre ;-)

Annika said...

Saltis:
Visst var det en hemsk mamma. Jag tror du kan typen...du vet den där lite freakiga övre medelklasskvinnan. det finns ju en hel del såna på din ö också.
Nej, den lille pojken fattade ju inte ens vad han hade gjort, och ändå körde hans mamma helt över honom.
Titlar är ju stort här...min granne har en phd och kan ju kalla sig doktor om han vill. Han ör collegeproffesor, men faktiskt säger han att han dom flesta kallar honom mr. Han skulle aldrig drömma om att rätta dom, men det gör ju vissa andra med doktorstitlar. OH it is DOCTOR, mind you!
Fånigt kan man tycka.
Prestigefyllt också så jag kan ju förstå det till viss del.
I privatlivet är titlar ett elände...Håller helt med. Det skapar sådana klyftor.
KRAMAR!!

Marianne:
Jag vet. Jag fattade inte heller vad gossen gjorde för fel. Det var väl det att farbrorn fick ta ett kliv över nallen kanske? men mammans radarblick såg ju detta och genast hittade hon en ursäkt att ösa "manners" på pojken.
Men visst ÄR det svårt att dra gränsen rätt.
Och i Sverige tycker jag ju att ungarna ÄR för respektlösa å andra sidan...
En gyllene medelväg vore att önska...
Vet du att mina svågrar kallar mina svärisar för mr och mrs!! Inte vid förnamn som jag kallar dom. Vet inte varför det har blivit så. Gammal vana? Så fort jag träffade Peters fldrar presenterade dom sig vid förnamn och så har det fortsatt för mig.

Visst, det är annorlunda och det är vad det är och man kan tycka. Men det är bara att acceptera att saker och ting är annorlunda och inte fel.


Antje:
Jag tror du kommer att känna det där själv var gränserna ska dras, jag lovar.
Jamen jag förstår att du kände som du gjorde när du kom till Sverige, Antje. Det måste ha varit så totalt annorlunda att mötas av den totala bristen på titlar. Läskigt kan jag tro, lika läskigt som det var för mig när jag tvingades kalla min au-pair pappas fldrar för mr och mrs. Jag kunde nästan inte...
Det är väl så med sverige att det kanske är världens mest informella land?
Svårt att vänja sig vid för många.

Anonymous said...

Man sa inte "fru Andersson" till bästisens mamma - man sa "tant Andersson". Och man sa "fröken" och "magistern" ända upp på gymnasienivå, där lärarna villa ha sin "yrkestitel", detvillsäga lektor Pallin, adjunkt Persson. Och ja, det är evigheter sedan (jag började skolan 1957) och jag är så g l a d att det är annorlunda nu. Respekten sitter verkligen inte i ett namn eller en titel!

Fritt ur hjärtat said...

Även om jag håller med alla föregående talare;-) Så kan jag ibland bli stäld över att jag inte vet hur jag skall tilltala folk. Det är ibland äldre människor elelr människor jag verkligen vill visa respekt, ibland bär det emot att säga du. Men visst har vi det förspännt med vår avslappnade inställning till titlar.... Eller har det att göra med jantelagen??

Nej då jag bara provcerar, tycker tanken är lite intressant dock.

Lia said...

Annika. Man blir ju mörkrädd. Det enda jag ser framför mig är en utflippad Bree i jucysar...läskigt! Skönt att höra att regnet verkar ha lugnat sig och att huset klarat sig bra! Hoppas du kan njuta av försommaren igen. Kram Lia

Annika said...

Malou:
Intressant. Ja, det har man ju hört, det där att kallas tant o farbror...Jemine...Jösses så förlegat DET låter¨då. Vi kallade faktiskt mina fldrars vänner för tant o frabror, tex Tant Eva. Jamen vad skönt det är att det inte är så idag därhemma.
Fröken och Magistern sa vi också. Tror nog vi var sista generationen som kallade lärarna så.
Nej, jag tycker inte heller att respekten sitter i ett namn eller i en titel. Inte alls.

Simone:
Jag tycker att din provocerande ide är intressant. Kan det vara så???
ja, till viss del kanske det kan det. Det har jag ALDRIG tänkt på så det var bra att du väckte den tanken.
Jag har ju min mormors vänner på snart 90 år omkring mig också när jag är i Finland ( o Finland är ju mer formellt än sverige), men det är bara förnamn som gäller där också. Skönt, tycker jag.

Annika said...

Lia:
Jamen så är det nästan. Bree...
Scary. man kan se en del Bree kvinnor här. Måtte jag aldrig bli en sådan, aldrig ngsin.
Skönt att regnet har slutat.
Men det kommer väl igen imorrn, suck.
Har precis varit ute på underbar power walk.
Kramar till dig!!!

Anonymous said...

Stackars pojke! Man kan ju nastan ana hur hon behandlar honom hemma, nar det inte finns n�gra "ogonvitten".
Tycker svensk uppfostran nu ar som nar jag var liten. Barnen, som �r manga har runtom, �r gulliga och trevliga. Men det ar ju deras foraldrar ocksa.
Nar jag var liten sa man ex farbror Kalle och tant Ella till kompisarnas foraldrar.
Du-reformen kom v�l sen, tanker pa nar man helt plotsligt skulle saga du i.s.f ni. Minns inte n�r det var.
Usch, ryser fortfarande nar jag tanker pa den stackars pojken, men sana foraldrar kanske finns overallt.

Desiree said...

Oj känns som denna mamma var väldigt hård mot sin son. Tycker synd om den lille grabben. Man undrar hur ofta han får höra sådant här och blir uppläxad på detta viset. Men annars gillar jag att det är lite striktare barnuppfostran här. Barnen känns bra mycket mer uppfostrade här. I sverige är det ibland lite väl lössläppt och barnen verkar få göra precis hur de vill i alla lägen och kontrollera situationen helt. Jag tycker att det är rätt att i vissa situationer visa som förälder att här är det föräldern som bestämmer.

Jag gick ju i amerikansk skola i Nicaragua då jag var tonåring så där fick vi kalla alla lärarna för Mrs eller Mr si och så. jag tycker det var helt ok. Barnen på gatan kallar mig och Calle för miss Desiree och mr Carl. Jag tycker det är ganska trevligt och gulligt. Blir lite mindre formellt att köra miss och mitt namn istället för Mrs von Tell. Det hade nog känts lite väl strikt och stelt.

Annika said...

Lisa:
Ja, det är ju mer informellt i Sverige, eller mkt mer informellt.
Det är bra att du tycker att barnen runt omkring dig är fina och gulliga, så ska det ju vara.
Precis som du sa vi också tant och farbror som små, men jag minns att det ibland tog emot om det var ngn man inte kände bra.
Jo såna fldrar finns överallt som den mamman jag mötte på BN.

Desiree:
Jag är säker på att det är en ren vanesak det där med att kalla lärare för mr och mrs. Det är så det är här, och ungarna klarar ju det hela galant. Jag tror inte att barn här ens drömmer om att kalla vuxna vid förnamn, alla minst lärare.
O ja, Desiree...jag håller med. Jag tycker också att det ofta är för slappt i sverige, att ungarna kan säga vad som helst till vem som helst. Det är så fel!!!
Miss Annika har jag också blivit kallad mkt. Det måste man också vänja sig vid.

Anonymous said...

jag pratade med en äldre dam förut nån gång, som tyckte det var så fruktansvärt när någon kallade henne för Ni. Så där, som säkert vissa gjorde för att vara artiga, för att man gjorde så förr, men hon var så himla glad över att man idag duade varandra istället...

man får sånna där hemska visioner över hur den där stackars pojken kommer att vara som vuxen...

och ang min blogg; nä, det är inte din läsare, det är nog blogg.se, för här är det oxå katastrof... blir så trött, men, men... då har man ju nåt att se fram emot - de gånger då allt funkar som det ska :)

Annika said...

Min moster är en sådan dam. Hon hatar att bli NIAD. Hon säger ifrån rakt av till den som niar henne. Jag tycker det låter underligt med NI. Tror inte jag fixar att kalla ngn för Ni.

Förmodligen blir väl gossen som sin mor när han växer upp. Vidriga tanke.

Jaja, angående din blogg är det ju lätt att scrolla ner...där finns det alltid roliga godbitar :-)

Elisabeth said...

Huh vilken hemsk mamma! Jag vet väkdigt lite om barnuppfostran här i Tyskland, men precis som det redan påpekats är det ju ett MYCKET formellt land. Och för min känns det helt normalt att kalla okända personer för Sie (Ni), att skriva Frau und Herr Si och Så, och allt vad man måste göra. Men däremot när folk kallar MIG för Frau X, det är konstigt. 25 år och Frau, det känns liksom... fel. Att få brev från banken med överskriften "Sehr geehrter Frau...", det är bara hemskt udda.

Evas blogg said...

Bra inlägg! Om än något skrämmande. Ja nog är vi ljusår efter när det gäller uppfostran. Men det känns, som du säger, befriande att slippa höra en bli omnämnd fru G :-)

Miss Marie said...

verkligen intressant inlägg, och verkligen tänkvärt ämne. som du säger så är det ju positivt att lära sitt barn respekt, men man måste ju också lära dom att andra ska respektera dom också. som du säger så är ju det där offentligt förnedrande och mamman visar ju ingen respekt för barnet, så vad hon lär ut om respekt går ju tvärs emot hennes handling.

jag är glad över att det är mindre formellt i sverige. jag glömmer alltid bort mrs, mr och sir i england, så folk tror ju att jag är oartig! jag tycker nog bara det visar att man behandlar alla lika, ger alla lika mycket respekt.

Annika said...

Elisabeth:
Visst var mamman vidrig.
har en känsla av att barnuppfostran i Tyskland är hård. jag känner ju två tyskor och jag gillar dom båda, speciellt Ingrid. Men ibland blir jag lite matt när jag ser hur dom uppfostrar sina barn. Det är hårda tag, och hårda bud många ggr.
Absolut,man gör vad man måste göra. SÅ är det. Det är lite det där att det gäller att ta skeden i vacker hand som gäller, faktiskt.
Ja, att bli kallad för Frau som du blir kallad är märkligt. Jag var 24 när jag kom till US och här blev jag kallad ma'am. Märklig känsla är det...

Eva:
Jo, en gyllene medelväg skulle nog vara bra många ggr vad gäller barnuppfostran.
Det är svårt att bli kallad för mrs och ma'am som man blir här. Oh well, det är bara att acceptera.

Annika said...

marie:
Det är ju det som är så märkligt. mamman kan stå där ochg trycka ner den lilla sonen och förvänta sig att han ska vara artig när hon gör precis tvärtom.
Jättejobbigt.
Jag har också svårt att kalla folk för sir och ma'am. Jättesvårt. Det vill inte forma mig sig i min mum. Det gäller att jobba på det.

Tankevågor said...

Håller med den där mannen om att detta var läskigt! Stackars lilla kille som inte ens förstod vad han gjort för fel!
Jag tycker att det är så otäckt att någon kan bemöta sitt barn på ett sånt sätt.
Var fanns HENNES respekt för sin lilla son?!?!

Annika said...

Londongirl:
Visst är det läskigt...SÅ läskigt. Hennes respekt för sonen var bortblåst. Jag tyckte så synd om den lille killen, han såg så förvirrad och ledsen ut.
Förmodligen blir han likdan den dagen han får barn...Usch.
KRAMIS!!!

Petchie75 said...

Hu! Vilken mamma!! Det låter ju verkligen helt jättekonstigt att den lille pojken ska be om ursäkt för en sådan sak. Men det var ju skönt att höra att du inte var den enda som reagerade, ibland kan man ju undra om det är för att man är svensk som man är lite känslig för sådan auktoritär uppfostran.
Jag skrev ju förra sommaren om när jag såg en kund ge ett vilt främmande barn en örfil i mataffären i Bryssel - inte klokt att man går runt och kan örfila upp andras barn så där!
Det måste ju finnas ett mellanting mellan en slapp uppfostran och en alldeles för auktoritär..
Jag skulle nog aldrig kunna vänja mig vid att barn kallade mig för Mrs H, det skulle kännas så fel!

Lullun said...

Lagom är bäst. Helt klart!

Mamman du berättar om är ju verkligen extrem. Stackars, stackars barn.

Anne said...

Annika, vilket bra inlägg. Sen kommentar från min sida, men bättre sent än aldrig...
Mycket bra skrivet som sagt! Jag vet PRECIS vad du menar för sort, kan typen. Jag har inga problem se hela stycket framför mig och de olika scenerna.
Jag gillar ju mycket i det amerikanska uppfostringssättet (av det jag sett hittills) men jag tycker också det kan gå för långt som det ju helt klart gjort med pojken och mamman du såg idag. Det där lämnar en dålig eftersmak och känns ju helt klart som det gått för långt. Som du ofta säger och gör det så bra, annorlunda. Ibland får man mumla det som ett mantra när man blir upprörd...

aurorabuddha said...

Jag maste fa beratta vad som hande nar jag just hade flyttat hit till USA. Genom lyckliga omstandigheter fick jag 25, eller sa, uppblasta ballonger av en bekant. Jag tog tacksamt emot dom, for jag visste att vi skulle traffa makens goda vanner som hade en dotter som var 10 ar, typ.

Vi skulle ga pa en konsert tillsammans och dom pulade in alla ballongerna i deras *stora* SUV.

Vi hade inte kopt biljetterna pa samma gang, sa vi satt inte tillsammans. Medans vi vantade pa att konserten skulle borja blev det ett himla stahej runt den dar familjen. 10-aringen lag pa golvet och hyperventilerade och foraldrarna skrek och var helt fortvivlade. Jag trodde jag skulle do.

Folk runtomkring gav dom vattenflaskor och till slut lugnade flickan ner sig, helt svettig och slut i mammans famn. Och da... och da tvingade dom over henne till mig och tvingade henne att tacka for ballongerna som jag gett henne.

Gud sa hemskt det var. Jag har fortfarande angest over det dar. Geez.

Nu nar jag laser ditt inlagg, sa forstar jag ju att det har beteendet bland vuxna ar inte alls ovanligt.

Dom begar mer av barna an vad dom begar av sig sjalva.

Anonymous said...

Stackars liten, det där var ju bara för mycket...

Håller med om att lagom är bäst. Inte lätt alla gånger dock.

Anonymous said...

Missa inte tävlingen i min blogg!

Linda said...

Men jösses vilken obehaglig kvinna!
Och jag känner så för den lilla pojken. Jag fattar inte varför hon blev så upprörd. Jag gör verkligen inte det.

Annika said...

Petra H:
Ja, jag minns när du skrev om det där i fjol. Det var hemskt.
Här har jag nog också se ngn daska till småbarn, men det hör dock till ovanligheterna. Vidrigt att vara vittne till ngt sådant. Stackars barn.
Nej, nej det var inte bara jag som reagerade igår. Farbrorn tyckte det hela var hemskt jobbigt.
Ångrar nästan att jag inte sa ngt...

Lullun:
Visst är det det. Helt klart.

Anne:
Tack för att du gillade gårdagens inlägg. Blir jätteglad även om ämnet är lite jobbigt.
Jo, du kan typen. Den där mamman finns ju överallt med sitt kontrollbehov. Typen finns överallt i detta land.
Det var inte kul att bevittna det hela, kan jag säga.
Men, precis som du så uppskattar jag alla artiga barn här väldeliga. Måste säga att sverige ändå har en hel del att lära vad gäller uppfostran. Men detta var ju ett fall vad som händer när det dras till en (farlig) spets.

Annika said...

Aurora:
SÅ otroligt jobbigt och så fruktansvärt för den lilla och sen för DIG också.
USCH, snacka om kontollerande.
OCH du har SÅ rätt, Aurora, dom begär mer av sina barn än dom begär av sig själva.
Barmisshandel.

Nilla:
Lagom är bäst, men gränsen är svår att finna ja...

Linda:
Ska kolla in den!

Lindalotta:
Ja jag vet. DET fattade inte jag heller. Detta är verkligen uppfostran som är närmast sadistisk.
Otroligt.

Musikanta said...

Jag kommer fortfarande ihåg när jag bjudit två damer från USA, kusiner till min svärmor, på en fin lunch och min lilla dotter, 5 år skulle hälsa. Det enda den ena damen sa surt då var: "When do they stop curtseying in Sweden?" Glömmer det aldrig fast det var 45 år sen!

Hannele på Hisingen said...

jo, skrikiga mammor är respektlösa

fru H